Hår

Jag saknar nästan fåfänga helt o hållet. Jag brukar försöka hålla mig hel och ren. Men av någon outgrundlig anledning ägnar jag en del uppmärksamhet åt mitt hår.


Håret på mitt huvud har jag slutat kämpa med, det ser förjävligt ut hur jag än gör. Jag kan lägga ner en timme med diverse dyra stylingprodukter och specialfönar - efter tretton sekunder utomhus ligger det i alla fall platt. Och om inte vinden, regnet, luftfuktigheten, solen, skuggan eller livet sabbar min frisyr så kan man räkna kallt med att min hårpillande dotter fixar biffen på ett par tre sekunder. Jag har gett upp.

Men i det tysta utkämpar jag ett krig mot annat hår. Och det kriget har brett ut sig på fler o fler fronter ju äldre jag blivit. I min ungdom rakade jag mig under armarna och thats it. Mina ben var ohåriga och det var ingen som kunde ana att jag inte rakade dem. Numer krigar jag mot hår på benen, under armarna, på brösten (jag må vara kvinna, men hår på bröstet som en riktig man, det har jag!), på magen och hur kan det komma sig att snipphåret börjat sprida sig så? Jag noppar ögonbryn, rycker spridda skäggstrån på halsen och det senaste är de fula små minibuskarna på mina stortår! Och varför i hela världen gör det så satans ont att rycka bort de hårstråna..??? Att noppa ögonbrynen är ju en barnlek i jämförelse. Man kan ju tycka att tårna är något av det oömmaste vi har - de bär ju för sjutton runt på hela mig om dagarna, men satan vad ont det gör att dra ett litet hårstrå av dem! Pust.

Jag funderar på att leka hippie och släppa hårväxten fri, men vete sjutton om jag vågar. Vågar du?

Kommentarer
Postat av: Daniel

ush ush inte lätt att va kvinna!

2009-08-13 @ 21:34:31
URL: http://danielfagerholm.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0