bebisverkstad på gott och ont

Återigen inspirerad av Spiderchicks blogg vill jag skriva lite om vår resa fram till att bli föräldrar.

Göran och jag var "vänner med fördelar" under flera år tills vi en dag bestämde oss för att satsa seriöst på vår relation. När vi väl bestämt oss för det flyttade vi ihop efter en månad och startade "bebisverkstad" inom ett halvår. Men att göra bebis var långtifrån så lätt som vi hoppades. Först tog det några månader innan jag ens blev gravid, men väl ett plus på stickan så var vi ju överlyckliga och väntade på vårt första barn!

Men icke sa ödet, som hade andra planer för oss - när jag var på första läkarbesöket på MVC upposkattningsvis i v14, tyckte läkaren att vi skulle göra ett Vaginalt Ultraljud för att fastställa mer exakt hur långt gången graviditeten var. Jag hade ju som vanligt ingen riktig koll på när jag senast haft mens. Skoj med VUL tänkte vi, men ack så fel vi hade. Det konstaterades att embryot förmodligen dött i min mage sex veckor tidigare, men av någon anledning inte blivit utstött av kroppen. Jag fick göra en skrapning. Läkaren som gjorde skrapningen sa till mig i smyg att den vanliga rekommendationen var att invänta en mens innan vi försökte bli gravida igen, men att han gott tyckte vi kunde försöka på direkten.

Trots all smärta och sorg tog vi läkaren på orden, men det dröjde ändå ett par månader innan jag var gravid igen. Visst var vi glada men min graviditetsoskuld var förlorad, och oron tog överhanden. Pga av oro och för att BM tyckte att livmodern kändes lite liten för att vara i v11 fick vi återigen göra ett VUL. Och än en gång fick vi tråkiga besked! Embryot satt fast i ena äggledaren, ett så kallat utomkvedshavandeskap. Det är ett ganska farligt tillstånd, speciellt i kombination med höga hormonnivåer och jag blev akut opererad och de tog bort en del av min ena äggstock.

Pust. Nu var vi ganska mentalt slutkörda, jag och Göran. Det tog flera månader innan vi ens vågade prata om att försöka göra bebis igen, men vi bestämde oss till slut för att det måste vara vår tur nu. Tredje gången gillt, snälla!

Och fredagen den trettonde januari 2006 så testade jag positivt igen. Glädje och ångest i en omöjlig cocktail. Under flera veckor var jag så lamslagen av oro och ångest att jag inte ens tog mig ur sängen. Som tur var hade all otur gett oss att vi fick göra tidigt VUL utan att slåss för det. Man ville se att det inte var utomkveds igen. Så i början på februari fick jag återigen lägga mig på bordet och kunde bara hålla tummarna! Och vi fick se precis det vi ville - en liten kidneyböna med ett minihjärta som pickade! Äntligen! Yippie! Oddsen var äntligen på vår sida! Vi fick göra ytterligare ett VUL en månad senare och ytterligare ett halvår senare så ploppade en perfekt liten dotter ut - vår Freja! Blixtförälskelse och evig kärlek!

Nu är jag gravid med Kraken och jobbar ständigt på att känna mer glädje än oro, men som ni vet tar oron ibland överhanden. Men jag är glad för ultraljudstekniken, som kan lugna all oro och göra det möjligt att vara naivt lycklig över det växande livet! Mer om det på onsdag.. :D

Kommentarer
Postat av: Miiqa - jag överlevde min barndom

Åh, det måste vara jättejobbigt att fostret dör två gånger.. Håller verkligen tummarna för att den här graviditeten går bra!



sv: Hur man korsar en väg i Karlstad? Man knäpper händerna, ber en bön och kastar sig ut i vägen.. :P

2009-08-24 @ 06:54:05
URL: http://flischyflaschoo.blogg.se/
Postat av: Miss Dramaqueen

Åh, vad skönt att ni äntligen fick bebben, det är ni värda och all kärlek och lycka åt kraken!=)



Svar: jag vet..ville provocera och väcka tankar:P

2009-08-24 @ 08:02:02
URL: http://itisart.blogg.se/lisa

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0