LCHF-tåg och svartvitt tänk

Nu är jag på tåget igen. LCHF-tåget.

Jag tycker att det känns lite tokigt att inte äta frukt o grönt i större utsträckning, för det är ju det som ger starkast känsla av att man äter bra o nyttigt. Men efter att ha åkt LCHF-tåget hela hösten o gått ner nästan 15kg, sovit bättre o varit jämnare i humöret än nånsin förr, så vet jag hur bra jag mår av LCHF. Göran snarkar inte ens när vi äter LCHF - och det är nästan mer anmärkningsvärt än något annat.. =D

Så, nu säger jag hej då till alla smarriga kolhydrater, och satsar på att må bra och gå ner i vikt. Skönt. Största utmaningen är att klara av att vara sjuk och inte ramla av tåget. Jag ska dock försöka lägga mitt svartvita allt-eller-inget-tänk på hyllan, för även om jag snubblar lite behöver ju inte det betyda avhopp ju!

Tankens makt är stor och nu ska jag jobba på att visualisera mig själv som smärt o smidig, men det lustiga är ju att jag känner mig inte så fet som jag faktiskt är. Jag är ju jag, liksom, och jag har inte insett att jag blivit en valross - när blev jag det? Men, jag ska titta spegelbilden i vitögat och ha mitt tänk med på LCHF-tåget och inte snubbla på några mentala fällor.

Heja heja!

lite om mig, och min man

Till er som är ett par.


Vad heter ni? Nettan o Göran

Hur träffades ni? Via vänner.

Är ni förlovade? Japp, och gifta.

Bor ni ihop? Ja.

Har ni barn? Ja, världens bästa skrutt - 2år och kan själv.

Har båda körkort? Nej, bara han.

Isf vem kör bäst? Jag tycker att han kör jäkligt bra, dessutom hittar han överallt!

Kommer du ihåg eran första kyss? Nä, då var jag för full.

Vem sa "Jag älskar dig!" först? Han.

Vem är äldst? Han, 7,5års ålderskillnad.

Vilka stjärntecken är ni? Jag är Vattuman och han är våg.

Vem fyller först på året? Jag.

Vem är längst? Han.

Vem sjunger bäst? Han, utan någon som helst tvekan.

Håller ni handen på stan? Ja, fast troligast med skrutt.

Kände ni varandra innan ni blev ihop? Vi var KK i flera år innan vi blev seriösa, sambo och verksamma i bebisverkstan i ett nafs.

Blev du kär i första ögonkastet? Nej. Han blev, men det tog flera år för mig att förstå att han är mannen i mitt liv.

Har ni någon speciell låt? En visa; i folkviseton. allra bäst när han sjunger för mig! =)

Har ni varit utomlands tillsammans? Ja, i sydamerika.

Vilket är ert bästa minne? Det finns många, och vi jobbar ständigt på att göra nya!

Vad gör ni en vanlig vardagskväll? Han framför TV:n och jag framför datorn. Lite mys i soffan innan vi sover med skrutt emellan oss.

Ger ni alltid varandra en puss när ni ses? Ja. Och glömmer vi så påminner liten envis.

Bodde ni långt ifrån varandra när ni träffades första gången? Ja, jag i Linköping o han i Hässelby.

Blir du lätt svartsjuk? Ja.

Brukar ni bråka? Mer o mer sällan, och framför allt mer o mer städat.

Ringer eller smsar ni mest? Jag har efter år av träning lyckats få honom att förstå tjusningen med sms.

Vilken är hans finaste kroppsdel? Hans evigt positiva leende.

Brukar nån av er prata i sömnen? Nej, men han snarkar för sju.


Kopiera och fyll i du med =)

Frihet

Frihet! Vad fan är frihet?

Det måste vara individuellt, faktiskt. Typ, det som ger ens själ mest utrymme, eller nåt sånt tror jag.

För jag tycker att min frihet inskränks av ica-kortet, medan min man tycker att det ökar hans frihetskänlsa.
 
Knepigt.

För mig är frihet jävligt viktigt. Det viktigaste tror jag. Min själ mår dåligt när jag känner mig fångad o bunden. Att jobba på 9-17-jobb är jäkligt bindande. Men att vara gift är frigörande - för det släpper mig fri från jakten efter närhet o ömhet, som oxå är jäkligt viktiga saker för att min själ ska må bra. Att ha barn och vara mamma är hittills det mest bindande jag varit med om - och jag älskar det.=D Frihet är inget enkelt begrepp.

T ex så är solidaritet väldigt viktigt för mig, men jag kan aldrig känna samhörighet med (s) utan känner mig i själ o hjärta blå. Därför att de blå har en grundläggande positiv syn på människans kapacitet och är beredda att släppa friheten till folket. Medan jag upplever att de röda inte litar på människorna och därför vill beröva dem frihet för att säkerställa kvaliteten på livet, typ.

Jag brottas ständigt med att få tillräckligt utrymme för mig själv, och att inte känna mig fångad under ytlighetens måsten o krav, men det har komplcerats när jag blivit mamma. Jag har plötsligt nån att lämna ett arv till. Gulp. Då har plötsligt yta blivit viktigt för jag känner ett behov av att sålla mig till massorna och bli en i gemenskapen, för min dotters skull. För att ge henne de bästa förutsättningarna att få uppleva frihet.

Knepigt.

Jag har ett ensambarn.

Jag har ett ensambarn.

Eller, hon har en syrra, men det skiljer 16 år mellan dem så min skrutt räknas som ensambarn i alla fall. Och det ger mig ångest. Inte lika mycket ångest som jag skulle haft om hon hade haft syskon och jag inte hann med henne så som jag önskar, men ändå en ansenlig mängd moderlig oro.

Men till skillnad från mig själv så har min dotter en naturlig charm som får andra barn och vuxna att tycka om henne. Det är en väldigt praktisk egenskap att ha som ensambarn, för man lockar till sig uppmärksamhet och omsorg av äldre barn när man vistas på allmän plats såsom i lekparken och på leklandet.

En gång var det en liten pojke som blev kallad "flickan" och ändå ständigt fanns på plats för att hjälpa Freja när hon inte kunde klättra själv, eller vågade ta sig fram på egen hand på leklandet. Hemma på gården kämpar de stora tjejerna om min skrutts gunst och har hemliga tävlingar om vem som orkar bära henne längst! =D

Fast ibland är jag orolig att hennes naturliga charm kommer skrämmas bort av mina humörsvängningar och göra henne otrygg och inte lika lätt att tycka om. Jag vill vara lugn o samlad alltid och istället göda hennes charm.

Ibland oroar jag mig också för att de stora barnens intresse beror på min närvaro. Barn av idag saknar ju tillgång till vuxna och Freja är en genväg till en ganska schysst vuxen vars humörsvängningar inte märks av så mycket utomhus.

Vem vet. Men, mitt ensambarn har i alla fall två starka och goda femåringar i sitt liv som fyller tomrummet efter lillebror och storasyster. Tack härliga ungar för ni stillar min oro! =)

Det här med bloggande

Det här med blogg är ju skoj ju, varenda kotte har en.
Fast inte mina intellektuella o i vanliga fall skrivande vänner - warum?


Jag skulle vilja ha ett särskilt stuk på den här bloggen-> prestationsångest -> det hindrar mig från att skriva här=tokigt!
 
Så nu lägger jag mina ambitioner på hyllan och bara skriver! =D

Sen, när jag skrivit några inlägg här o det finns nåt att läsa ska jag sprida länken till några få utvalda nära! =)

Puss på er!

RSS 2.0