Tankerummet

Jag satt på toa nu ikväll och rensade kattlådan när Freja kom in o satte sig på pottan. Hon tittade på mitt ben o frågade vem som rivit mig, men det var mitt gamla ärr från när jag bröt benet för tre år sen hon pekade på. Jag sa oxå det till Freja och hon visade genast stort intresse så jag började berätta mer o mer. Och när jag tyckte att vi kanske skulle tvätta våra händer o lämna toan blev hon nästan upprörd och bad mig bara berätta mer. Hon var oväntat fångad av storyn om mitt brutna ben, och vår ofrivilliga separation så jag berättade allt från början till slut. Och Freja lyssnade så koncentrerat att det nästan var läskigt.

 Så såg benet ut då.

När jag beskrev min längtan efter henne när jag låg på sjukhuset bröt hon ut i gråt och sa att hon längtade som sjutton hon oxå. Till slut grät vi tillsammans och det var som att slungas tre år tillbaka i tiden. Frejas tårar var djupa o brutalt ärliga. Det var som om hon var bebis igen o mindes sin smärta från när vi var ifrån varandra mot vår vilja.

 Jag har nattat Freja med vagngung och vaggsång!

Jag lättade upp genom att berätta om att hon fick kanelbullar och mjukglass för första gången, av pappa G under den tid då jag låg på sjukhus. Men när jag berättade om "Olssons lilla bokstavsbok" så grät hon så innerligt att jag återigen inte kunde hejda mina tårar. Det var den bok Freja tröstade sig med när jag var borta, och när hon skulle sova så fick G läsa den om och om för henne massor med gånger.

Det där benbrottet och allt som kom efter var en svååår kris för mig i mitt mammaskap, och så klart en tuff tid för Freja. Det har påverkat oss massor och bland annat gjort oss ömsesidigt väldigt beroende av varandra.

Det var väldigt starkt det som hände ikväll och kanske bearbetade vi tillsammans det svåra. Det var i alla fall en magisk stund med min dotter som jag sent ska glömma!