att natta barn

Jag har egentligen inget emot att natta barn. Det är en mysig stund och oftast ett nära o kärleksfullt avslut på dagen. Jag tycker inte att barn behöver somna eller sova själva så länge de inte efterfrågar det. Freja sov t ex inne i stora sängen (ett mycket bättre uttryck än "vår säng") ända tills hon var tre år och själv ville prova sova i sin säng i egna rummet. Hon sover nästan uteslutande i egen säng nu, det händer kanske en gång på tio att hon kommer in till oss tiiidigt på morgonen o somnar om under mitt täcke. Och vi nattar henne fortfarande med att läsa bok, vaggvisa, kramar o klappar och sen ligger hon o lyssnar på CD-saga tills hon somnar.

Jag brukar amma, sjunga vaggvisor, smeka, buffa, pussa och vagga i famnen - vad som nu krävs för att barnet ska somna. Och jag gillar det. Men det finns en sak som jag verkligen inte klarar av. Det går på mina nerver och jag blir sååå irriterad.

Och det är när barnet somnat, sover tungt och sen ändå plötsligt slår upp ögonen och absolut inte vill sova. Och jag menar inte när man försöker lägga ner barnet, eller så. Nä, jag menar när det händer utan synbar anledning. Jag ryser. Varför gör ett barn så?! Och varför stör det mig så..??? Brr.

Freja gjorde så ganska mycket emellanåt. Frejas kusin gjorde så nästan varenda kväll. Joakim gör det nästan aldrig, men idag gjorde han det. Men jag la ner honom på kudden, väste nåt ohörbart, sa åt honom att sova o gick därifrån. Och han somnade. Tokunge! :)

Kommentarer
Postat av: Storasyster

Ja, du minns Emil.....gud vad jag slet mitt hår.....Har nog aldrig sjungit så för ett barn som han...:)

2010-11-10 @ 21:12:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0