ett steg i rätt riktning

Han vägrade sova middag igår. Och ändå var han på hyfsat humör hela dan, och däckade efter mat o bad kl 18. Sen dess har han inte tuttat. Alltså, jag har inte ammat inatt. Jag har faktiskt inte ens lyft upp honom ur spjälsängen. Och han har faktiskt nöjt sig med kramar, klappar och vaggvisor. Och han har vaknat ungefär en gång i timmen, så inte värre än annars. Känns som en vinst.

Och jag har styrt bort hans tuttförsök nu på morgonen, och tänker att jag kanske kan amma den mysiga och braiga eftermiddagsamningen i fortsättningen. Men om jag måste ger jag upp den med.

Nu hoppas jag intensivt att vi ska få sova lite i natt. Mmm.. dessutom får vi ju en extratimme. Jag tror jag ska fira det med att gå o lägga mig extra tidigt. Sova är så skönt!


lite babbel bara

Jag satt o bläddrade i bloggen för att ta reda på när vi målade om i Frejas rum, och insåg att det bara var två år sen. Hur sjutton kunde vi inte tänka på att lillebror ville ha plats där inne oxå..? Ja, nu måste jag samla på mig några himla bra argument för att få göra om där inne igen.. G kommer dö lite på mig, men mun-mot-mun-metoden brukar funka fint på honom, som tur är.

Och när jag bläddrade här i bloggen snubblade jag på ett inlägg liknande det jag skrev häromdan, nämligen att Freja plötsligt blivit större. Det slår en ju sådär med jämna mellanrum att ens barn tagit små växtskutt.

Men hur sjutton kunde jag tycka att den här lilla skruttan kändes stor:




Min barn växer

Plötsligt så har jag verkligen inga pluttungar längre, de växer så det knakar! Och då menar jag inte fysiskt, för om sanningen ska fram är de båda rätt små på jorden. Men de är desto större i sinnet.

Bara från ena dagen till den andra så kan Joakim plötsligt sitta still långa stunder o jobba med både pussel, vattenfärger och favoriten lera:


Och han spottar ur sig egna små "meningar" både här o där - i morse vid frukostbordet så säger han om och om igen "mämö", och det dröjer en stund innan jag kopplar att ungen vill ha mer mjölk! Joakim tycker oxå att vagnar är för småbarn och vill hellre gå själv, och allra helst köra vagnen själv.


Joakim älskar allt som är Frejas, och framför allt hennes kläder - rosa är ju så mycket finare än "skitiga" pojkfärger. Och han är fullkomligt galen i täcken o filtar, och kan nästan inte sitta i famnen ut ett rejält tygstycke runt sig. Jag tillåter inte att han släpar runt på sitt täcke, och han nöjer sig då med ett påslakan. På bilden har hans sitt favvo-påslakan - med lilla Tarzan på. (Extra tack för det, Johanna!)

Freja har blivit en skolredo unge, och vill helst sitta med näsan i sina "skolböcker" hela tiden:


Och hon går ständigt runt o räknar, plussar och hittar på olika mattetal att jobba med. Hon ljudar o listar ut vilka bokstäver ord består av. Hon har på eget inititiv slutat med potta, och går bara på toaletten nu. Hon älskar att laga mat, och nu är hon plötsligt så duktig att jag faktiskt får fin hjälp av henne i köket.


Min fina Freja <3


JockeSöt

Joakim är så himla söt! Han sitter på pottan - med blöjan på, och ropar "jakeklaa", och vill att jag ska torka honom!

Det är inte fel med en storesyrra som visar vägen här i livet! <3 <3 <3






en trasig mamma

Jag har mens nu, och jag vet att de flesta kvinnor här i livet har det med lagom jämna mellanrum. Men när jag har mens så går jag sönder. Helt och hållet. Jag är övertygad om att min kropp o mitt psyke helt enkelt snedtänder på den hormoncocktail som amning o lingonveckan mixar ihop.

Idag har jag bara gråtit. Bara, bara gråtit och undrat över hur sjutton en sån ämlig krake som jag överlevt så länge i det här hårda livet. Gråtit så jag kiknat över att mina stackars fina barn ska behöva se när deras ämliga morsa går sönder.

Men, Joakim är ganska oberörd. Han gillade inte när mina salta tårar rann på hans kinder under amningen, men annars så skiter han i mig på alla sätt han kan. För det enda viktiga är Joakim själv, hans behov och önskningar. Precis som det ska vara när man är ett år. Och han hjälper mig att överleva trasigheten, för han tvingar mig helt obönhörligt att vara jag.

Freja däremot är ju den finaste lilla älvan på hela jordklotet. Hon har ett så stort och fint hjärta att jag bara pyser över av stolthet. Hon har inte tjorvat en sekund på hela dagen, efter att hon såg mina tårar i morse. Hon bara la handen på min kind och sa att hon skulle fixa te åt mig. Och det gjorde hon, på sin spis med sina leksaker. Hon har oxå överöst mig med fina presenter och jag har varit hennes favoritleksak idag. Och jag har kunnat få vila i hennes omvårdande lek. 

Jag hoppas att jag vaknar hel imorgon. Eller absolut senast i övermorgon. :)


RSS 2.0