Jag har ett ensambarn.

Jag har ett ensambarn.

Eller, hon har en syrra, men det skiljer 16 år mellan dem så min skrutt räknas som ensambarn i alla fall. Och det ger mig ångest. Inte lika mycket ångest som jag skulle haft om hon hade haft syskon och jag inte hann med henne så som jag önskar, men ändå en ansenlig mängd moderlig oro.

Men till skillnad från mig själv så har min dotter en naturlig charm som får andra barn och vuxna att tycka om henne. Det är en väldigt praktisk egenskap att ha som ensambarn, för man lockar till sig uppmärksamhet och omsorg av äldre barn när man vistas på allmän plats såsom i lekparken och på leklandet.

En gång var det en liten pojke som blev kallad "flickan" och ändå ständigt fanns på plats för att hjälpa Freja när hon inte kunde klättra själv, eller vågade ta sig fram på egen hand på leklandet. Hemma på gården kämpar de stora tjejerna om min skrutts gunst och har hemliga tävlingar om vem som orkar bära henne längst! =D

Fast ibland är jag orolig att hennes naturliga charm kommer skrämmas bort av mina humörsvängningar och göra henne otrygg och inte lika lätt att tycka om. Jag vill vara lugn o samlad alltid och istället göda hennes charm.

Ibland oroar jag mig också för att de stora barnens intresse beror på min närvaro. Barn av idag saknar ju tillgång till vuxna och Freja är en genväg till en ganska schysst vuxen vars humörsvängningar inte märks av så mycket utomhus.

Vem vet. Men, mitt ensambarn har i alla fall två starka och goda femåringar i sitt liv som fyller tomrummet efter lillebror och storasyster. Tack härliga ungar för ni stillar min oro! =)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0