häftigt temperament

Jag har ett ganska häftigt temperament. Jag blir lätt arg och när jag blir arg så undgår det ingen. Jag tvekar aldrig att säga vad jag tycker o tänker och mina känslor är alltid väldigt starka - oavsett om de är positiva eller negativa. Jag är ganska öppen med vilket humör jag är på och hur det påverkar livet. Det har aldrig legat mig i fatet, utan många människor på min väg har uppskattat mitt humör och min öppna personlighet. Jag har har aldrig lidit av det, förrän nu - när jag blivit mamma. Plötsligt är det inte alls charmigt, intressant eller ens roande att mitt humör blixtrar till. Det är bara omoget. Jag själv lider av att inte bara kunna vara en varm, trygg och stabil mamma.

Sen kan jag tacka min lyckliga stjärna för att jag fått en så fantastisk dotter som tacklar sin knäppa mamma hur bra som helst. Hon klappar mig på kinden och säger "det är lugnt, mamma" och är cool med att jag tappar humöret. Hon har förresten själv ett ganska häftigt humör och ibland slår det gnistor om oss båda när vi bråkar som vilka råbarkade typer som helst. Men vi blir båda snabbt på bättre humör, och blir alltid sams och kramas ordentligt. Och jag klargör för henne att jag älskar henne alltid, att det inte är hennes fel att mamma blir arg och säger förlåt för de dumma sakerna jag sa.

Men jag jobbar på att lugna ner mig, men med kroppen full av gravhormoner går det sådär. Jag är säker på att det här bidrar till Frejas behov att få vara med sin mamma på heltid. Och för mig känns det bara bra att hon kan få vara det. Först kände jag mig rejält besviken över att dagis inte funkade, men nu börjar jag kunna känna en viss lättnad över att få ha min skrutt för mig själv ett tag till! :)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0