Bittert

Min kropp och min själ skriker efter egentid och sovtid.

Det är kanske det här som är tvåbarnschocken - att man får ännu mycket mer svårt att hitta minsta lilla stund att ha för sig själv. Det är alltid nån som rycker o sliter i mig. Nån som pockar på uppmärksamhet eller bara vill vara nära. Och det är väldigt viktigt för mig att vara en nära mamma så jag finns här för mina små alltid. Och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Men här krockar mina behov - EgoNettans behov av egentid kontra MammaNettans behov av att vara nära.

Och så ser jag hur G kan åka iväg på egna äventyr över en natt utan ånger och oro. Hur han kan sitta på dass utan att bli störd. Hur han kan få sitta framför datorn utan att någon sliter i honom. Hur han får äta sin middag utan bebisar på armen och treåringar som oxå vill sitta i knät eftersom bebisen får det. Och då blir jag faktiskt lite bitter. Lite, lite. Men så tänker jag efter och inser att jag skulle ju inte vilja ha det som G har. Jag vill ju att mina barn ska kräva min närhet, eftersom jag är övertygad om att det ger dem en bättre chans att utveckla en stark självkänsla.

Men ibland önskar jag att jag hade en fru att lämpa över allt på ändå. Så det så.


Kommentarer
Postat av: Storasyster

Vore helt underbart att ha en fru och lämpa över en del saker på.....håller totalt med!!!

2010-08-01 @ 19:03:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0