Goda grannar

Min änglalika granne har tagit med sig Freja på prommis så jag kan få vila en stund. Och så Freja kan få lite frisk luft och tid med kompisar. Så skönt o bra! För en av de värsta sakerna med att inte ha nån släkt nära är att det faktiskt är svårt att få hjälp när man behöver. Jag har inte lätt för att be om hjälp o vägrar ofta in i det sista, men nu stod min granne på sig o jag är väldigt tacksam. Mest för att Freja får lite stimulans och jag slipper känna mig som världens sämsta mamma.

Mitt ryggslut/mitt arsle mår inte bra. Känns ungefär som om nån planterat in en bomb med nån riktigt frätande syra som läcker ut lite varje gång jag rör på mig, eller om jag är still för länge. Och så känns det samtidigt som om jag sitter fast i ett skruvstäd med hela mellankroppen - för jag har som en ihållande kramp som gör det extremt påfrestande bara att andas. Prata, skratta och vara människa känns som en omöjlighet. Men jag har en nystädad klädkammare.

Jag har fyndat bebisbyxor

Fyra par bebisbyxor (nr 3, 5, 12 o 14) för under hundralappen totalt - det är nästan ett rån. Sen kommer inte alla fyra paren funka på Kraken kanske, men då kan jag gärna ge bort nåt par till nån annan liten bebis!

Klicka för att visa Megabild! Nya handsydda velourbyxor nr 14 56/62, FLUFFdesign

Mitt favoritmärke på barnkläder, förutom Molo, Pop o MeToo är helt klart FluffDesign. Det är en tjej som heter Kristina som syr själv hemma - och det är härliga barnkläder i mjuka tyger och av högsta kvalitet!

Här är Freja i några gamla Fluff-favoriter:

(Klicka på bilderna för att se dem i större format.)


Måste påminna mig själv!

Jag har en bebis i magen. Känns så overkligt, att jag måste påminna mig själv lite då o då! :D Jag har känt av bebis ett par veckor nu, men det är bara lite bubbel - jag längtar efter de rediga sparkarna så allt tvivel om liv i magen kan försvinna! Och så man kan kommunicera lite - trycka lite o få en spark till svar o så där - det är myyyysigt! Tror jag ska fixa lite med bebisens kläder i eftermiddag - jag tröstshoppade en hel del när Freja o jag krisade så det finns en hel hög med bebiskläder att elda fantasier med! :)

Jag vet att jag ältat ämnet lite tidigare, men jag är sjukt nervös för hur jag ska överleva den här vintern. Jag fryser som en gris mest hela tiden. Med Freja i magen svettades jag i nio mån, men nu är det motsatsen - jag fryser och svettas inte ens när jag dricker varm choklad! I vanliga fall brukar jag sitta i t-shirt o "datora" vid den här tiden på dygnet, men nu för tiden är jag fullt påklädd tre min efter uppstigning! Brr. Igår var vi i parken en stund - och det slutade med köldfrossa. Jag tar snart på mig min vinterjacka, men vad sjutton ska kunna värma mig i vinter då..?? Och är det nån som har sett termobrallor med plats för gravmage??? Jag fasar på riktigt för vintern. Jag har ju dessutom en treåring som behöver få vara ute mycket och andas frisk luft, springa av sig och allt sånt som småttisar behöver. Pust!

Uppdatering: Jag ska få låna en jacka av en old friend! :) *andas ut lite grann* Och min kloka lillasyster har räddat mina ben bara genom att tipsa mig om termobrallor med hängslen - min har ju faktiskt hängslen! Jag provade dem nyss och jag kommer nog kunna ha dem hela vintern! Om hon inte kommenterat här i bloggen hade jag nog bara tagit för givet att mina gamla inte funkade och fryst ihjäl! :D *andas ut helt o hållet* Stort tack! <3

häftigt temperament

Jag har ett ganska häftigt temperament. Jag blir lätt arg och när jag blir arg så undgår det ingen. Jag tvekar aldrig att säga vad jag tycker o tänker och mina känslor är alltid väldigt starka - oavsett om de är positiva eller negativa. Jag är ganska öppen med vilket humör jag är på och hur det påverkar livet. Det har aldrig legat mig i fatet, utan många människor på min väg har uppskattat mitt humör och min öppna personlighet. Jag har har aldrig lidit av det, förrän nu - när jag blivit mamma. Plötsligt är det inte alls charmigt, intressant eller ens roande att mitt humör blixtrar till. Det är bara omoget. Jag själv lider av att inte bara kunna vara en varm, trygg och stabil mamma.

Sen kan jag tacka min lyckliga stjärna för att jag fått en så fantastisk dotter som tacklar sin knäppa mamma hur bra som helst. Hon klappar mig på kinden och säger "det är lugnt, mamma" och är cool med att jag tappar humöret. Hon har förresten själv ett ganska häftigt humör och ibland slår det gnistor om oss båda när vi bråkar som vilka råbarkade typer som helst. Men vi blir båda snabbt på bättre humör, och blir alltid sams och kramas ordentligt. Och jag klargör för henne att jag älskar henne alltid, att det inte är hennes fel att mamma blir arg och säger förlåt för de dumma sakerna jag sa.

Men jag jobbar på att lugna ner mig, men med kroppen full av gravhormoner går det sådär. Jag är säker på att det här bidrar till Frejas behov att få vara med sin mamma på heltid. Och för mig känns det bara bra att hon kan få vara det. Först kände jag mig rejält besviken över att dagis inte funkade, men nu börjar jag kunna känna en viss lättnad över att få ha min skrutt för mig själv ett tag till! :)


Jag har landat lite

Det känns lugnare nu, när jag bestämt mig för att inte bråka med Freja om dagis.

Och så kom jag på att det är förmodligen tusen gånger jobbigare för henne, på insidan, och det gav mig nytt tålamod, och en nytändning som mamma. Jag har också fått lite distans till allt och kan förstå lite bättre vad som händer med Freja, mig och oss tillsammans.

*andas ut lite*

ett tappert försök

Jag hade ett roligt inlägg på gång om hur jag ser fram emot att få syskonmatcha Freja o bebis, men att jag är otålig och i väntan på bebis matchar Freja med hennes docka istället. Jag skulle bara ta några kort så skulle inlägget i stort sett skriva sig själv.

Men, jag glömde visst hur kamerafientlig Freja är:


Dockan poserade i alla fall hur fint som helst:



en ko med personlighet

Freja fick en pyssellåda med gipsfigurer i present av moster Veronika med familj. Jätteskoj tyckte Freja. Jättesvårt tyckte mamma Nettan. Men vi gjorde ett bra jobb tycker jag:



Och så här plastig tyckte tillverkaren att kon skulle se ut:


Det är tur att man har lite talang, och det är verkligen skönt att se att Frejas verklighetsuppfattning är så.. hrm.. kreativ! :)

Efterlysning

Min tuffa o kavata dotter är borta! I stället har jag här en osäker, otrygg, olycklig - ja, ni kan ta alla positiva ord och sätta ett "o" framför så har ni en fin beskrivning på den treåring som jag delar mitt liv med just nu. Är det en fas..? Eller har jag misslyckats helt o hållet som mamma? Jag vete sjutton. 

Men idag firar vi födelsedag här hemma, och Freja fick välja present alldeles själv till sin pappa - tror ni han blir glad att få en playmobil- hundfamilj..?? :D Det tror jag. Freja frågade mig lite försiktigt om hon skulle få låna voffsingarna av pappa och jag sa att jag trodde nog att han ville att hon ska ta hand om dem åt honom. :D

 

Well, en riklig belöning väntar den som kan ge tips på hur jag ska hitta min dotter igen!


en extra pestig räkning

Idag fick jag post av kommunen och lite nyfiken öppnade jag den. Det var Frejas dagisräkning. Snacka om pengar i sjön. 1260 stycken pengar i sjön.

Ibland är livet så knepigt att jag saknar ord.


tantspråk

Freja pratar tantspråk på riktigt. Nyss sa hon ordagrant: "Jag känner mig visst lite trött, jag behöver nog en tupplur." Ord som attans, banne och fy sjutton använder hon dagligen.

Och jag tror att jag får erkänna mig skyldig till detta. Häromdan när jag skulle skälla på några slynglar som hetsade sin hund att skrämma min katt så skrek jag "Är ni från vettet, eller?". Undrar om de ens förstod vad jag sa.

Men, å andra sidan är jag ganska nöjd med att Freja ännu inte använder svordomar.


ledsen



Såhär ledsna är mina ögon när jag lämnat en gråtande Freja på dagis.

Arghgah!!!

Igår hade vi världens skitdag, som började redan tjugo över tre på natten. Freja och jag gjorde inte annat än att bråka, tjafsa och skrika på varandra. Vi är helt i ofas. Idag skulle hon då äntligen till dagis- äntligen både för henne och för mig. Men, så skulle dagis på skogsutflykt och Freja skrek hysteriskt tills fröken ringde och bad mig hämta henne. Jag skulle behöva andas lite, bara liite. Och nu idag, jag kan ju knappast hitta på något skoj med henne när hon skrikit sig hem från dagis - det vore ju en belöning och det vore ju inte rätt. Så, nu ska vi sitta här hemma och ha tråkigt och äta på varandras själar igen. Skit.

Och dagis ska till skogen i morgon oxå.

Det slog mig..

..när jag nattade Freja idag att jag inte bara sjöng vaggvisa för henne, utan att det finns två yttepyttesmå öron som också hör mig när jag sjunger.. :) Mysigt!

För tre år sen..

Ja, ut kom hon ju alltså till slut - med en BM som tryckte på på min mage, och en som stoppade upp fingrar därbak på mig och drog ut henne i hakan. Jag själv hade känt hennes huvud mellan mina ben och fått nya krafter och krystade för både mitt och bebisens liv. Hon föddes 12:23, och var mot min övertygelse en flicka. Hela graviditeten hade jag gått och väntat på en pojke - och ut kom världens bästa dotter! :) Vi hade flera namnförslag på vår lista, men vi kände direkt båda två att det verkligen var en Freja som kommit till oss, med rödlätt hår och en stark vilja från första sekund. Hög på adrenalin ringde jag direkt till alla nära o kära och berättade den underbara nyheten.  

Här är hon sex minuter gammal:


Och för exakt tre år sen så satt jag nyduschad med världens mest fantastiska mirakel i min famn. Hon sög på mitt bröst som om hennes liv hängde på det och jag älskade henne med hela min själ från allra första sekunden.



Och min kärlek för denna lilla varelse har bara växt allteftersom tiden flygit fram och jag älskar att fascineras och förundras över vilken makt hon har över mitt liv. Min högt älskade dotter, du är det bästa som nånsin hänt mig! Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag får vara din mamma! Grattis på din treårsdag!



För tre år sen...

För exakt tre år sen så kom en ny barnmorska in till mig och sa "men lilla hjärtat, du ska ju föda barn nu. Lägg dig på sängen så ska jag se efter hur öppen du är." Och jag var fullt öppen. Den första BM jag hade trodde inte ens att jag hade regelbundna värkar och krävde att få se en CTG-kurva (en maskin som mäter värkar o bebisens hjärtljud) på minst tio minuter. För att fixa en sån kurva var jag tvungen att vara stilla. Så i nästan tre timmar kämpade jag med att försöka vara stilla, trots att värkarna åt upp mig inifrån och krävde att jag rörde på mig. BM tittade knappt ens på mig och vägrade lyssna på mig - ville bara ha sin CTG-kurva som jag inte lyckades få till eftersom jag var i slutet av öppningsskedet - av många ansedda som den värsta delen av en förlossning. Jag minns att jag skrek "ni får droga mig om jag ska lyckas vara stilla, och ger ni inte mig nåt snart drar jag till plattan och köper själv!". Jag hatade henne. Så när min nya BM kom och med en blick på mig såg vad klockan var slagen framstod hon som en ängel för mig. Jag älskade henne.

Men tyvärr hade jag inte mycket ork kvar och när det visade sig att min bebis var allt annat än lätt att krysta ut, dels för att jag tydligen har för sträv muskulatur där nere. Och dessutom gör tidig vattenavgång det lite torrt och mindre glidigt i utdrivningsfasen. Jag krystade o krystade, men det verkade inte hjälpa det minsta. Jag började tvivla på att jag verkligen skulle få en bebis. Trodde att jag helt enkelt inte kunde föda barn och att det hela skulle sluta i katastrof.

Fortsättning följer.

För tre år sen...

För exakt tre år sen så låg jag i soffan o försökte vila, medan Göran städade som en tok. Vi hade skjutit en massa städning på framtiden o kommande helg hade vi tänkt storstäda, men bebisen i magen hade uppenbarligen andra planer. Under nästan hela eftermiddagen o kvällen så hade jag värkar var tionde minut och de blev starkare o starkare. Det gjorde inte så himla ont, utan var på något sätt bara outhärdligt. Som om främmande krafter plötsligt besatte min kropp och fick den att krampa i tid och otid.

När natten kom smygande så gick Göran o la sig, och jag fortsatte mitt värkarbete i soffan. Vi har en liten o väldigt skygg innekatt - Mini - och hon vek inte från min sida en enda gång på hela natten. Hon satt brevid mig i soffan och vakade över mig. När värkarna blev värre och värre så gick jag runt i lägenheten och stannade till på toaletten för att "tömma vatten" och byta skydd eftersom det flödade ur mig vid varje värk. Och lilla Mini gick med mig. Under värkarna så var jag varm som en kamin och mellan värkarna frös jag så blodet blev till is i ådrorna på mig.



Frampå småtimmarna kändes det som om jag inte skulle överleva en enda värk till. Jag väckte Göran o bad honom ringa förlossningen, men vi fick inte komma in för att vi inte klockat värkarna ordentligt och sett att jag hade regelbundna värkar. Så vi försökte klocka dem så gott det nu gick, men de var tamejsjutton aldrig regelbundna. Vid sextiden så ringde vi igen och sa det de ville höra och de sa att vi var välkomna in. Det tog nästan en timme att få på mig kläder, för under värkarna var jag innesluten i min egen bubbla och hade fullt sjå att överleva. Och i värkpauserna var jag så trött att jag inte orkade röra mig. Men till slut lyckades Göran få med mig till bilen och jag minns resan till BB med fasa. Jag kunde ju inte röra på mig så som jag behövde för att klara slappna av under värkarna. Vi kom in på förlossningen 07.15 på fredagmorgonen.



Fortsättning följer.

För tre år sen..

För exakt tre år sen satt jag uppe tidigt på morgonen och spelade poker. Jag var höggravid och hade svårt att sova. Vid nio-tiden tänkte jag krypa tillbaka ner i sängen o vila lite. Men när jag lyfte benet för att kliva upp i sängen sa det plask och även fast jag först tänkte att jag måste ha kissat på mig visste jag precis vad det var. Fast det var minst tre veckor för tidigt.

Jag satte mig på toa och lät det rinna ur mig, och tog på mig kommande bebisens blöjor som skydd. Samtidigt som jag ringde Göran. Lagom förvirrad försökte jag tala om att vattnet gått, men lyckades inte så bra för hans svar var att jag kunde väl höra av mig lite senare. Då talade jag klarspråk o han förstod allvaret, ringde till förlossningen som i sin tur ringde till mig. Kvart över tio på torsdagen fick vi en tid för kontroll. Bebis mådde bra och jag hade inga värkar - åk hem och kom tillbaka om 48h om inget hänt!

I bilen på vägen hem så blev jag vid några tillfällen "akut kissnödig" o jag fattade inte vad det var, förrän senare när den akuta kissnödigheten började göra ont och kom sisådär var tionde minut. Jag hade värkar, och min bebis skulle snart komma till mig!

Fortsättning följer.


Mamma Nettan

Jag inser att "tankerummet" just nu är överfyllt av min dotter. Man kunde tro att jag skulle ha fullt upp med annat nu när hon börjat på dagis, och att bloggen kanske skulle spegla det. Men, nä, det har blivit tvärtom. Jag saknar henne massor på dagarna. Ser henne med nya ögon när vi väl är tillsammans. Och sen är det som om jag utvecklat supersinnen, för det är som att allt vi gör tillsammans etsas fast mycket bättre i mitt minne. Jag vet hur väl som helst hur vår senaste puss o kram kändes. Jag kan spela upp våra samtal i huvudet, helt repfritt. Jag vet på pricken hur hon luktar, och hur hennes hår känns i mina händer.

Så dagisstart har bara inneburit att min skrutt tagit en ännu större plats i mitt liv. 





Och igår under ett skrattanfall så hade jag min första (livmoder-)sammandragning. Så nu känner jag mig riktigt, riktigt gravid igen. Livet är gott!


gamlingar

Freja har en fin mormor och vi är väldigt glada för henne.
Tack för att du finns, bästa mormor Maiwor!

Men sen har Freja inga mer "gamlingar". Det känns lite sorgligt.

I natt drömde jag om hennes farfar. Jag öppnade hans kista och ville hälsa på honom. När jag satt och lät hans aska rinna mellan mina fingrar så reste han sig plötsligt ur kistan. Han la en varm hand på min och sa att han var glad att jag besökte honom. Han beklagade sin plötsliga bortgång och bad om ursäkt för att saker blev som de blev. Sedan bad han mig berätta om Freja, han ville veta allt om sin lilla sondotter. Jag berättade och han lyssnade väldigt närvarande och jag kände en ömhet för honom som jag aldrig riktigt gjorde medan han levde. När mina ord började sina så bad han att få gratulera till livet i min mage,och han beklagade att han aldrig skulle få träffa det kommande barnet. Men han lovade att hålla koll på oss alla från sin plats i himlen. Sen la han sig ner och bleknade sakta men säkert bort igen. Kvar satt jag med aska i handen och värme i hjärtat.

Älskade farfar, jag hoppas du har det bra där du är! Och jag hoppas innerligt att du faktiskt kan hålla ett vakande öga över Freja, hennes kommande lillesyskon och över hennes stora storasyster! :)


bebisverkstad på gott och ont

Återigen inspirerad av Spiderchicks blogg vill jag skriva lite om vår resa fram till att bli föräldrar.

Göran och jag var "vänner med fördelar" under flera år tills vi en dag bestämde oss för att satsa seriöst på vår relation. När vi väl bestämt oss för det flyttade vi ihop efter en månad och startade "bebisverkstad" inom ett halvår. Men att göra bebis var långtifrån så lätt som vi hoppades. Först tog det några månader innan jag ens blev gravid, men väl ett plus på stickan så var vi ju överlyckliga och väntade på vårt första barn!

Men icke sa ödet, som hade andra planer för oss - när jag var på första läkarbesöket på MVC upposkattningsvis i v14, tyckte läkaren att vi skulle göra ett Vaginalt Ultraljud för att fastställa mer exakt hur långt gången graviditeten var. Jag hade ju som vanligt ingen riktig koll på när jag senast haft mens. Skoj med VUL tänkte vi, men ack så fel vi hade. Det konstaterades att embryot förmodligen dött i min mage sex veckor tidigare, men av någon anledning inte blivit utstött av kroppen. Jag fick göra en skrapning. Läkaren som gjorde skrapningen sa till mig i smyg att den vanliga rekommendationen var att invänta en mens innan vi försökte bli gravida igen, men att han gott tyckte vi kunde försöka på direkten.

Trots all smärta och sorg tog vi läkaren på orden, men det dröjde ändå ett par månader innan jag var gravid igen. Visst var vi glada men min graviditetsoskuld var förlorad, och oron tog överhanden. Pga av oro och för att BM tyckte att livmodern kändes lite liten för att vara i v11 fick vi återigen göra ett VUL. Och än en gång fick vi tråkiga besked! Embryot satt fast i ena äggledaren, ett så kallat utomkvedshavandeskap. Det är ett ganska farligt tillstånd, speciellt i kombination med höga hormonnivåer och jag blev akut opererad och de tog bort en del av min ena äggstock.

Pust. Nu var vi ganska mentalt slutkörda, jag och Göran. Det tog flera månader innan vi ens vågade prata om att försöka göra bebis igen, men vi bestämde oss till slut för att det måste vara vår tur nu. Tredje gången gillt, snälla!

Och fredagen den trettonde januari 2006 så testade jag positivt igen. Glädje och ångest i en omöjlig cocktail. Under flera veckor var jag så lamslagen av oro och ångest att jag inte ens tog mig ur sängen. Som tur var hade all otur gett oss att vi fick göra tidigt VUL utan att slåss för det. Man ville se att det inte var utomkveds igen. Så i början på februari fick jag återigen lägga mig på bordet och kunde bara hålla tummarna! Och vi fick se precis det vi ville - en liten kidneyböna med ett minihjärta som pickade! Äntligen! Yippie! Oddsen var äntligen på vår sida! Vi fick göra ytterligare ett VUL en månad senare och ytterligare ett halvår senare så ploppade en perfekt liten dotter ut - vår Freja! Blixtförälskelse och evig kärlek!

Nu är jag gravid med Kraken och jobbar ständigt på att känna mer glädje än oro, men som ni vet tar oron ibland överhanden. Men jag är glad för ultraljudstekniken, som kan lugna all oro och göra det möjligt att vara naivt lycklig över det växande livet! Mer om det på onsdag.. :D

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0