Nu är det dags igen!

Idag har jag skickat in en ansökan om dagisplats till Freja. Japp, det är dags igen. Och den här gången har jag o G bestämt oss - Freja ska börja på dagis.

Men det känns så tokigt. För vi behöver inte hjälp med att ta hand om henne, inte alls. Tvärtom skulle jag gärna se att hon var hemma med mig ända till skolstart, om hon själv vill det. Men hon har ett stort behov av kompisar och det kan jag inte erbjuda henne. Om vi har tur finns det något lite äldre barn på öppna förskolan, och då i bästa fall två förmiddagar i veckan. Det räcker inte.

Jag har oxå sett vid flera tillfällen att Freja hamnar utanför när det är fler än ett eller två barn som leker. Trots att hon är tuff och tar initiativ till kontakt så bollar det inte. Hon känner inte till de sociala normer för barn i grupp som de flesta andra barn lärt sig på dagis. Och det gör så ont i mitt hjärta att se min dotter hamna utanför. Så, nu är det dags för dagis igen.

Men vi är ett år klokare. Och Freja är ett år mognare.

Jag är övertygad om att det ska sluta lyckligt den här gången!

Uppdatering: Vi har ingen plats än, men har sökt till en annan förskola än den vi försökte med i höstas. Och vi tänker oss en start i augusti. :)


Bebissaker

Freja och jag har gått igenom hennes bebissaker idag. Och plockat ut lite kläder som passar lillebror - t ex bamsepyjamasen som jag o G köpte efter ultraljudet när Freja låg i min mage. Och bilpyjamasen som Freja älskade! Och så passade vi på att plocka fram alla bebisleksaker - som föll Freja på läppen direkt. Hon räknade efter och det var 12 bebisböcker - och jag har läst alla två gånger allaredan! Freja la stolt sina knoppussel o klarade stapelpyramiden som ingenting. Min bebis! :D


Hon vill verkligen inte gå ut

Jag är en snäll mor. Så jag brukar vara demokratisk som sjutton och inte bestämma så mycket över huvudet på Freja, men det går inte alltid så bra. Jag är mån om att vi ska komma ut i friska luften åtminstone en gång varje dag, gärna fler - oavsett väder. Jag tror att det är bra både för kropp o själ. Freja tror mest att det är skadligt och väldigt tråkigt att vara ute. Trots att jag bevisar motsatsen gång på gång.

Idag när jag är lite krasslig, så har jag bett henne tala om när hon vill gå ut. Med förhoppningen att hon kommer vara mer välvilligt inställd till utgång om hon får bestämma helt själv. Men ack så jag bedrog mig. Nu är det skymning här och jag har inte varit utanför dörren än. Just nu strejkar jag - "jag sitter här framför datorn o väntar på dig, säg till när vi ska gå ut". Och en strejkande mamma är ju tråkig så jag trodde det skulle få resultat. Och jag fick resultat, men inte de resultat jag väntat mig - hon leker som en ängel på sitt rum! Och det har inte hänt sen före dagiskrisken!!! :-O

Jag ska snart trumfa med rolig ficklampslek utomhus i mörkret för den som vill - jag får återkomma med om det funkar eller inte.. :)

Får man önska..?

Just nu står Freja som "herren på täppan" på soffan och har kastat ner alla filtar o kuddar på golvet. Hon svarar uppkäftigt om jag ber henne ta upp allt igen. Hon skriker åt G när han ber henne ta det lugnt.

Får man önska att hon blir lite sjukare igen..?

Jag, Freja och TV:n

Jag har känt mig som en dålig mamma och därför har det varit så tyst här.
 

Som jag skrev tidigare så vill Freja ingenting just nu. Bara mysa, titta på TV o mysa, och så titta lite på TV. I onsdags fick jag ett litet spel på henne och försökte kväva hennes TV-lust med lite skrämteknik, men det gick åt skogen. Jag sa att eftersom hon bara vill titta på TV kan vi lika gärna sälja hennes leksaker, eftersom de blir ledsna av att bara stå i ett tyst rum. Freja tyckte det var en pangidé, och hjälpte mig att packa ihop alla leksaker o bära dem ut från hennes rum. I torsdags så fortsatte hennes TV-sug och jag tröttnade och hon fick titta på TV tills hon var nöjd.

Det var en riktigt tung dag. Freja spenderade hela jäkla dagen framför tv:n. Jag rev mitt hår, grät och kämpade för att inte bryta ihop. Hon stängde av tv:n 15:50. Då var hon nöjd och ville hellre mysa i min famn. Jag fick med henne ut en sväng och det första hon gjorde när vi kom in igen var att sätta på tv:n! Jag fick ett spel och drog ur antennsladden och sa att tv:n gick sönder, och hon köpte det. Och tv:n är fortfarande trasig, så vitt hon vet. Så nu har Freja haft tre tv-fria dagar och det är sååå skönt. Det är tur att hon inte vaknat allt för tidigt för då vete sjutton om inte jag fallit till föga och satt på tv:n. Men idag har hon t o m varit sjuk, med feber o hosta utan att vi satt på tv:n. Hon har inte ens efterfrågat tv idag! Vi har läst böcker, spelat spel och myst på alla andra sätt man kan. Och vi har gjort om hennes rum! Jag hoppas vi kan få några fler tv-fria dagar, och sen ska jag o G jobba järnet för att begränsa hennes tv-tittande utan att hon blir hysterisk! 

Men i ärlighetens namn är ju hennes tv-tittande ganska skönt - jag får ju massor av tid att göra sånt som jag vill. Men det håller inte i längden och jag är ordentligt motiverad att minska på hennes tv-tittande nu.


Nu är den tiden här igen.

Jag får inte med mig Freja ut. Hon bara inte vill. Jag försöker locka med alla roliga parker, skogsutflykter, biblioteksbesök och shopping. Men hon bara vägrar. Det enda hon kan tänka sig att göra är att gå till lilla affärn och köpa fredagsmys, och sen raka vägen hem igen. Men, vi kan ju inte fredagsmysa varenda dag! :)

Vad mycket lättare livet skulle vara om man var en sån morsa som bara fick sina ungar att lyda och struntade i vad de tycker och tänker. Fast ändå inte.. :-/


Barnprogram

Varför är barnprogram så himla ologiska? Jag vet inte om jag ska tycka att det är kreativt och bra att tänka utanför ramarna och låta fantasin styra. Eller om jag ska bli irriterad över att man bryter mot sunt förnuft, logik och naturens lagar och förvirrar våra stackars barn.

Men jag lutar mer åt det senare.

Och det beror på att Freja har börjat ifrågasätta allt det ologiska;


Musse Pigg:
-Mamma, varför har Musse en svans?
-För att han är en mus.
-Men en mus kan väl inte prata och ha kläder på sig?
-Äh..?!?


Små Einsteins:
-Varför flyger inte Raket bara som han brukar?
-För att det passar handligen bättre att han just nu måste gå över bron.. äh...?!?

Kalle Anka:
-Mamma, varför har Kalle inga byxor när han har tröja?
-Äh..?!?

Molly Mus:
-Var är Mollys mamma och pappa?
-Jag vet inte, hon har nog flyttat hemifrån och bor för sig själv.
-Men, mamma, hon har ju bara tre ljus på tårtan, då är hon väl liten?
-Ja, om man är tre år är man liten.
-Var är hennes mamma och pappa då?
-Äh...?!?

ett tappert försök

Jag hade ett roligt inlägg på gång om hur jag ser fram emot att få syskonmatcha Freja o bebis, men att jag är otålig och i väntan på bebis matchar Freja med hennes docka istället. Jag skulle bara ta några kort så skulle inlägget i stort sett skriva sig själv.

Men, jag glömde visst hur kamerafientlig Freja är:


Dockan poserade i alla fall hur fint som helst:



en ko med personlighet

Freja fick en pyssellåda med gipsfigurer i present av moster Veronika med familj. Jätteskoj tyckte Freja. Jättesvårt tyckte mamma Nettan. Men vi gjorde ett bra jobb tycker jag:



Och så här plastig tyckte tillverkaren att kon skulle se ut:


Det är tur att man har lite talang, och det är verkligen skönt att se att Frejas verklighetsuppfattning är så.. hrm.. kreativ! :)

Efterlysning

Min tuffa o kavata dotter är borta! I stället har jag här en osäker, otrygg, olycklig - ja, ni kan ta alla positiva ord och sätta ett "o" framför så har ni en fin beskrivning på den treåring som jag delar mitt liv med just nu. Är det en fas..? Eller har jag misslyckats helt o hållet som mamma? Jag vete sjutton. 

Men idag firar vi födelsedag här hemma, och Freja fick välja present alldeles själv till sin pappa - tror ni han blir glad att få en playmobil- hundfamilj..?? :D Det tror jag. Freja frågade mig lite försiktigt om hon skulle få låna voffsingarna av pappa och jag sa att jag trodde nog att han ville att hon ska ta hand om dem åt honom. :D

 

Well, en riklig belöning väntar den som kan ge tips på hur jag ska hitta min dotter igen!


tantspråk

Freja pratar tantspråk på riktigt. Nyss sa hon ordagrant: "Jag känner mig visst lite trött, jag behöver nog en tupplur." Ord som attans, banne och fy sjutton använder hon dagligen.

Och jag tror att jag får erkänna mig skyldig till detta. Häromdan när jag skulle skälla på några slynglar som hetsade sin hund att skrämma min katt så skrek jag "Är ni från vettet, eller?". Undrar om de ens förstod vad jag sa.

Men, å andra sidan är jag ganska nöjd med att Freja ännu inte använder svordomar.


Arghgah!!!

Igår hade vi världens skitdag, som började redan tjugo över tre på natten. Freja och jag gjorde inte annat än att bråka, tjafsa och skrika på varandra. Vi är helt i ofas. Idag skulle hon då äntligen till dagis- äntligen både för henne och för mig. Men, så skulle dagis på skogsutflykt och Freja skrek hysteriskt tills fröken ringde och bad mig hämta henne. Jag skulle behöva andas lite, bara liite. Och nu idag, jag kan ju knappast hitta på något skoj med henne när hon skrikit sig hem från dagis - det vore ju en belöning och det vore ju inte rätt. Så, nu ska vi sitta här hemma och ha tråkigt och äta på varandras själar igen. Skit.

Och dagis ska till skogen i morgon oxå.

Det slog mig..

..när jag nattade Freja idag att jag inte bara sjöng vaggvisa för henne, utan att det finns två yttepyttesmå öron som också hör mig när jag sjunger.. :) Mysigt!

För tre år sen..

Ja, ut kom hon ju alltså till slut - med en BM som tryckte på på min mage, och en som stoppade upp fingrar därbak på mig och drog ut henne i hakan. Jag själv hade känt hennes huvud mellan mina ben och fått nya krafter och krystade för både mitt och bebisens liv. Hon föddes 12:23, och var mot min övertygelse en flicka. Hela graviditeten hade jag gått och väntat på en pojke - och ut kom världens bästa dotter! :) Vi hade flera namnförslag på vår lista, men vi kände direkt båda två att det verkligen var en Freja som kommit till oss, med rödlätt hår och en stark vilja från första sekund. Hög på adrenalin ringde jag direkt till alla nära o kära och berättade den underbara nyheten.  

Här är hon sex minuter gammal:


Och för exakt tre år sen så satt jag nyduschad med världens mest fantastiska mirakel i min famn. Hon sög på mitt bröst som om hennes liv hängde på det och jag älskade henne med hela min själ från allra första sekunden.



Och min kärlek för denna lilla varelse har bara växt allteftersom tiden flygit fram och jag älskar att fascineras och förundras över vilken makt hon har över mitt liv. Min högt älskade dotter, du är det bästa som nånsin hänt mig! Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag får vara din mamma! Grattis på din treårsdag!



För tre år sen...

För exakt tre år sen så kom en ny barnmorska in till mig och sa "men lilla hjärtat, du ska ju föda barn nu. Lägg dig på sängen så ska jag se efter hur öppen du är." Och jag var fullt öppen. Den första BM jag hade trodde inte ens att jag hade regelbundna värkar och krävde att få se en CTG-kurva (en maskin som mäter värkar o bebisens hjärtljud) på minst tio minuter. För att fixa en sån kurva var jag tvungen att vara stilla. Så i nästan tre timmar kämpade jag med att försöka vara stilla, trots att värkarna åt upp mig inifrån och krävde att jag rörde på mig. BM tittade knappt ens på mig och vägrade lyssna på mig - ville bara ha sin CTG-kurva som jag inte lyckades få till eftersom jag var i slutet av öppningsskedet - av många ansedda som den värsta delen av en förlossning. Jag minns att jag skrek "ni får droga mig om jag ska lyckas vara stilla, och ger ni inte mig nåt snart drar jag till plattan och köper själv!". Jag hatade henne. Så när min nya BM kom och med en blick på mig såg vad klockan var slagen framstod hon som en ängel för mig. Jag älskade henne.

Men tyvärr hade jag inte mycket ork kvar och när det visade sig att min bebis var allt annat än lätt att krysta ut, dels för att jag tydligen har för sträv muskulatur där nere. Och dessutom gör tidig vattenavgång det lite torrt och mindre glidigt i utdrivningsfasen. Jag krystade o krystade, men det verkade inte hjälpa det minsta. Jag började tvivla på att jag verkligen skulle få en bebis. Trodde att jag helt enkelt inte kunde föda barn och att det hela skulle sluta i katastrof.

Fortsättning följer.

För tre år sen...

För exakt tre år sen så låg jag i soffan o försökte vila, medan Göran städade som en tok. Vi hade skjutit en massa städning på framtiden o kommande helg hade vi tänkt storstäda, men bebisen i magen hade uppenbarligen andra planer. Under nästan hela eftermiddagen o kvällen så hade jag värkar var tionde minut och de blev starkare o starkare. Det gjorde inte så himla ont, utan var på något sätt bara outhärdligt. Som om främmande krafter plötsligt besatte min kropp och fick den att krampa i tid och otid.

När natten kom smygande så gick Göran o la sig, och jag fortsatte mitt värkarbete i soffan. Vi har en liten o väldigt skygg innekatt - Mini - och hon vek inte från min sida en enda gång på hela natten. Hon satt brevid mig i soffan och vakade över mig. När värkarna blev värre och värre så gick jag runt i lägenheten och stannade till på toaletten för att "tömma vatten" och byta skydd eftersom det flödade ur mig vid varje värk. Och lilla Mini gick med mig. Under värkarna så var jag varm som en kamin och mellan värkarna frös jag så blodet blev till is i ådrorna på mig.



Frampå småtimmarna kändes det som om jag inte skulle överleva en enda värk till. Jag väckte Göran o bad honom ringa förlossningen, men vi fick inte komma in för att vi inte klockat värkarna ordentligt och sett att jag hade regelbundna värkar. Så vi försökte klocka dem så gott det nu gick, men de var tamejsjutton aldrig regelbundna. Vid sextiden så ringde vi igen och sa det de ville höra och de sa att vi var välkomna in. Det tog nästan en timme att få på mig kläder, för under värkarna var jag innesluten i min egen bubbla och hade fullt sjå att överleva. Och i värkpauserna var jag så trött att jag inte orkade röra mig. Men till slut lyckades Göran få med mig till bilen och jag minns resan till BB med fasa. Jag kunde ju inte röra på mig så som jag behövde för att klara slappna av under värkarna. Vi kom in på förlossningen 07.15 på fredagmorgonen.



Fortsättning följer.

För tre år sen..

För exakt tre år sen satt jag uppe tidigt på morgonen och spelade poker. Jag var höggravid och hade svårt att sova. Vid nio-tiden tänkte jag krypa tillbaka ner i sängen o vila lite. Men när jag lyfte benet för att kliva upp i sängen sa det plask och även fast jag först tänkte att jag måste ha kissat på mig visste jag precis vad det var. Fast det var minst tre veckor för tidigt.

Jag satte mig på toa och lät det rinna ur mig, och tog på mig kommande bebisens blöjor som skydd. Samtidigt som jag ringde Göran. Lagom förvirrad försökte jag tala om att vattnet gått, men lyckades inte så bra för hans svar var att jag kunde väl höra av mig lite senare. Då talade jag klarspråk o han förstod allvaret, ringde till förlossningen som i sin tur ringde till mig. Kvart över tio på torsdagen fick vi en tid för kontroll. Bebis mådde bra och jag hade inga värkar - åk hem och kom tillbaka om 48h om inget hänt!

I bilen på vägen hem så blev jag vid några tillfällen "akut kissnödig" o jag fattade inte vad det var, förrän senare när den akuta kissnödigheten började göra ont och kom sisådär var tionde minut. Jag hade värkar, och min bebis skulle snart komma till mig!

Fortsättning följer.


RSS 2.0