Tankerummet

Vi har alltså satt upp en grind in till köket. Och så stänger vi övriga dörrar och vips är både kök, toa och badrum avstängt för små ligister här hemma.

Joakim gillar det sådär:





Men det är helt klart värt det. Jag slipper jaga honom dygnet runt för att rädda honom från att hämta sjukdomar ur kattlådan, eller bränna sig på/i ugnen. Det är bra.

Men det bästa är att jag har fått en fristad i mitt eget hem. Nu har jag absolut ingenting emot att strutta runt i köket o diska o laga massor med mat, eller hänga i badrummet o fixa med tvätten. Det är så skönt!

Diskaren G är oxå glad, för plötsligt är disken borta när han kommer hem på kvällarna. Så brukade det inte va.

Jag vet inte varför jag tycker så illa om nappen. Inte Jockes, men Frejas. Jag blir galen på att hon vill ha den jämt o ständigt. Jag skäms ihjäl när hon ska ha den ute bland andra människor.

Men jag fick ju rådet att släppa nappen fri och låta henne styra över den själv.

I går kväll när hon skulle somna utan napp blev hon väldigt, väldigt ledsen. Hon grät som om hon förlorat sin allra bästa vän, och hon var otröstlig. Och jag tycker inte att det är värt det.

Det måste väl komma en tid då hon är mer redo att säga hej då till sin vän..?!!

Jag gav henne till slut en Jocke-napp och tårarna slutade rinna och hon somnade på tre sekunder.

Så jag tänker köpa nya Freja-nappar idag. Och så ska jag begränsa användandet till mys hemma.

Och så får hon ha den till hon blir 25 om hon vill.

För jag tänker inte mörda hennes bästa vän.


En förtvivlat ledsen Freja.

Vi hittar ingen Freja-napp här hemma, alla är borttappade. Den hon hade i natt tog hon sönder i morse så den går inte att använda mer. Och som alla vet är Freja galet tokig i sin napp. Att vara utan är jobbigt. Riktigt jobbigt.

Det har funkat okej under dagen, trots att vi bara varit hemma p g a spöregn, blixtar o läskiga åsksmällar. Hon har ändå emellanåt brustit ut i hjärtskärande gråt och hon sörjer sin napp på riktigt. Jag har försökt hjälpa henne med motvieringen genom att lova ett Scooby Doo spökhusspel i present när hon varit nappfri i tio dagar. Och det hjälper.

Men så nu ikväll när det var dags för mys i soffan erbjöd jag henne tuggummi för att hon kanske ska kunna komma ner i varv utan napp. Och hon satte igång med att träna på att blåsa bubblor.

Och ungen har ett jäkla tålamod när det är något hon verkligen vill. Det var precis lika när hon ville lära sig blåsa upp ballonger och när hon lärde sig vissla. Så ja, självklart lyckades hon efter en lång stunds övning att blåsa bubblor:


Stolt som sjutton, och framför allt utan napp i munnen!

Jag fattar inte hur ungen får tillbaka mig på ruta ett om och om igen. Nu i natt har han tuttat tre gånger och jag fattar inte vad som hänt förrän jag var tvungen att vakna o gå upp vid fem. Det är ju det att jag vill ju sova o att ge honom tutt är en jäkligt bra lösning i stunden, men jag vet ju att det inte funkar långsiktigt. Han vaknar snart en gång i timmen igen om jag inte ser upp.

Och det känns jobbigt på ett sätt som jag inte känner igen. Jag avskyr mina bröst, jag vill inte ha dem. Jag vill inte vara en vandrande mjölkbar mer. Vill inte. Helvetes jäkla fan.

Joakim sov ju som en stock nätterna igenom efter att jag varit i Gävle, men nu sista dagarna har han inte gjort det. Han har vaknat fram på småtimmarna o fått tutt för att somna om. Och småtimmarna har blivit tidigare o tidigare. Så när han i natt vaknade vid tolv och absolut skulle ha sig en slurk kände jag att jag måste sätta ner foten, ta på mig ett linne och säga nej. Och det har jag gjort, en gång i timmen i natt. Och han har skrikit som besatt. Helt galet jättearg. Jag har haft honom i famnen o försökt trösta, men det är ju inte så lätt. Mjölkbaren är ju där, även om jag försöker hävda att den är stängd. Men jag var tuff, tuff som fan och härdade ut med allt hans skrik och pussade i pannan tills han lugnade sig o somnade om, varenda gång.

Och jag har sagt Nej, inte tutt, på natten ska vi sova! tretusen gånger. Minst. Snart kanske jag tror på det själv!


När han vaknade halvåtta och var aparg tyckte jag det var okej att gå upp o ta tutt på soffan och bestämma att dagen börjat. Men han somnade om och ligger nu på soffan och är så fantastiskt söt att jag vill äta upp honom.

Hans hand protesterade lite mot blixten, och därför vågade jag inte ta fler, bättre bilder..