Tankerummet

Sen en tid tillbaka så är Freja väldigt nyfiken på var maten kommer ifrån. Och hon nöjer sig som alltid bara med att man berättar precis allt man vet. Och vet man inte tillräckligt för att stilla hennes kunskapstörst kan man få sig en smärre utskällning. Då älskar jag Google lite mer än annars.. ;)

Med mer och mer känsla har hon pratat om hur knäppt det är att vi faktiskt äter djur. Hon gillar det inte alls, och har mer o mer vägrat äta kött. Och då har vi inte ens tänkt tanken på att berätta om att det finns de som äter hundar o katter, för då skulle hon nog svimma, min lilla känsliga dotter.

Så, idag vid lunchen så bestämde hon sig för att hon inte vill äta djur mer. Alls.

Jag har ju varit vegetarian och vet ganska bra vad det handlar om, som tur är. Så jag försökte förklara för Freja vad det innebär, att hon inte bara kan äta potatis/ris/pasta o grönsaker. Och efter lite dividerande kom vi fram till att hon vill fortsätta äta köttfärssås och varmkorv, för det är hennes favoriter. Men annars så ska vi försöka erbjuda henne andra alternativ till våra kötträtter.

Min fina, empatiska dotter! <3

Plötsligt så har jag verkligen inga pluttungar längre, de växer så det knakar! Och då menar jag inte fysiskt, för om sanningen ska fram är de båda rätt små på jorden. Men de är desto större i sinnet.

Bara från ena dagen till den andra så kan Joakim plötsligt sitta still långa stunder o jobba med både pussel, vattenfärger och favoriten lera:


Och han spottar ur sig egna små "meningar" både här o där - i morse vid frukostbordet så säger han om och om igen "mämö", och det dröjer en stund innan jag kopplar att ungen vill ha mer mjölk! Joakim tycker oxå att vagnar är för småbarn och vill hellre gå själv, och allra helst köra vagnen själv.


Joakim älskar allt som är Frejas, och framför allt hennes kläder - rosa är ju så mycket finare än "skitiga" pojkfärger. Och han är fullkomligt galen i täcken o filtar, och kan nästan inte sitta i famnen ut ett rejält tygstycke runt sig. Jag tillåter inte att han släpar runt på sitt täcke, och han nöjer sig då med ett påslakan. På bilden har hans sitt favvo-påslakan - med lilla Tarzan på. (Extra tack för det, Johanna!)

Freja har blivit en skolredo unge, och vill helst sitta med näsan i sina "skolböcker" hela tiden:


Och hon går ständigt runt o räknar, plussar och hittar på olika mattetal att jobba med. Hon ljudar o listar ut vilka bokstäver ord består av. Hon har på eget inititiv slutat med potta, och går bara på toaletten nu. Hon älskar att laga mat, och nu är hon plötsligt så duktig att jag faktiskt får fin hjälp av henne i köket.


Min fina Freja <3

Joakim är så himla söt! Han sitter på pottan - med blöjan på, och ropar "jakeklaa", och vill att jag ska torka honom!

Det är inte fel med en storesyrra som visar vägen här i livet! <3 <3 <3

Freja är så himla duktig! Hon har varit utan napp en vecka nu. Och hon kämpar verkligen. Nån gång varje dag så kommer hon o kryper upp hos mig och pratar om att hon saknar nappen. Att det är svårt ibland att titta på TV utan napp. Att hon önskar att man kunde ha napp alltid!

Jag trodde det skulle bli svårast när hon ska sova, men då nämner hon inte ens nappen! Och de sista kvällarna har hon somnat före nio utan problem. Och att somna före nio var ett problem MED napp!

Och på måndag - tio dagar utan napp - kommer en belöning. Scooby Doo-huset hägrar! :)


Snart kanske det här nappbettet är ett minne blott! :)

Jag har huvudet så fullt av Freja-minnen att jag bara måste tömma ur mig lite nu.

Min lilla stora skrutta har fyllt fem år! En helt vanlig torsdag blev plötsligt magisk - för att fylla år är verkligen helt fantastiskt när man heter Freja och är fem år.

Vi började födelsedagen med skönsång på sängen, och paketöppning på puffen i vardagsrummet.


Sparkcykel, barbie, cd-spelare, cd-sagor, böcker fick hon av mamma & pappa.

Efter frukost så var det dags att fixa ordning tårtan till dagis:


Och jag måste få bubbla av mig lite om dagis. För det går så himla bra på dagis nu, efter sommaruppehållet och ny avdelning. Freja började på Bullerbyn i slutet av augusti och redan första dagen var det stor skillnad mot hur det varit tidigare. När jag försökte kramas med Freja och säga hej då extra bra, viftade hon bara bort mig och ville att jag skulle gå. Och jag gick såklart, med en bestämd känsla av att något nytt hände som jag inte riktigt var med på. Och när det var dags för hämtning förberedde jag mig på allt, samtidigt. Men Freja var bara hur cool som helst och sa "mamma vet du, jag har inga tårar på bullerbyn, det var bara på saltkråkan". Och så har det förblivit. Hon trivs som fisken i vattnet, och lämningarna går hur lätt som helst.

På Frejas födelsedag så hade vi alltså tårta med oss, och Freja var full av bubblig glädje. Hennes bästa kompisar mötte upp i hallen och visade direkt den fina kojan de byggt till henne på födelsedagen. Snart dök hennes fröknar upp och sjöng för henne och hissade flaggan. Och jag fick gå därifrån, överbliven som sjutton, men jag börjar så smått vänja mig vid det. Vid hämtning hängde det finsaker vid hennes hylla:


Fina teckningar från alla barnen. Hon fick oxå en fin mugg där de skrivit grattis Freja o så. Jättegulligt! Och Freja var överlycklig och kände sig väldigt firad och uppvaktad.

På kvällen fikade vi med farbror Peter och Bobo. Väldigt smaskig hembakt tårta, och så lite fler paket:



Vi hade bestämt nappslut på femårsdagen, men Freja argumenterade så klokt om att det var dumt att förstöra födelsedagen med sånt, så vi skjöt på det till dagen efter. Och hon däckade glad o lycklig på soffan:



På fredagsmorgonen la vi undan nappen och Freja hade en tuff dag, med mycket humörsutbrott. Men vi kämpade tålmodigt på och jag lyckades bra med att peppa o stötta henne. På kvällen var hon speedad och hade svårt att komma ner i varv. Jag bakade o fixade i köket och hon kom o dansade i värmen från den öppna ugnen - och brände sig såklart bak på låret. Ont, ont och efter en timmes förtvivlat gråt från en übertrött och superledsen tjej stoppade jag nappen i munnen på henne och hon sov på en minut! Så vi började så smått om på lördagesmorgon, mer bestämt från alla håll och med mammamys somnade hon ganska enkelt utan napp efter en härlig och händelserik lördag. Idag söndag har hon bara gnytt efter nappen nån enstaka gång, och hon somnade utan allt för stora svårigheter. Snart är den ett minne blott, hurra! ;) :)

Freja hade önskat kalas i lekparken och så fick det bli. Vi bjöd massor med barn, och då var det ändå många objudna. Det är svårt tycker jag och jag vet flera som blev småledsna över att inte bli bjudna och det smärtar mig oxå. Knepigt det där. Kalaset blev väldigt lyckat, och vi hade väldigt tur med vädret, plötsligt var det lite sommar igen just denna dag. Freja fick massor av fina presenter; en hel del Barbies, tjejiga saker, presentkort, pyssel och en väckarklocka som hon gillar massor. Efter kalaset grillade vi med vänner och hade en väldigt trevlig kväll oxå!

Freja är en fantastisk storasyster till Joakim och jag blir så bubbligt glad i magen av att se dem tillsammans. Just nu är vi inne i en fas när de leker väldigt bra tillsammans och verkligen har skoj tillsammans. Häromdan så tjuvlyssnade jag på Freja i badet när hon helt spontant utbrister "jag är så lycklig som får ha dig till lillebror"! Mest busar de tillsammans och jagar varandra här hemma, och brottar ner varandra i en skrattig hög på golvet. Men de leker faktiskt lite rollekar oxå - Joakim kommer med koppel och vill vara hund, och ibland husse. Det är härligt att se vilket utbyte de har av varandra!

Häromkvällen sa hon något annat skönt: "Jag är så glad att jag är människa, för djur de dör så fort, och blommor slänger vi, och datorn går sönder, men människorna finns ju här nästan alltid". Min kloka lilla funderare! <3

Freja fick alltså en efterlängtad sparkcykel i present och vi invigde den ordentligt i Skateparken i fredags:

Freja är cool som sjutton och tvekar inte att ta plats bland alla stora killar. Det är bara när det kommer mopeder som hon backar och blir rädd, så som hon alltid blivit. Hon kan allaredan ett trick - hon kan hoppa med skaten, och jag fattar inte ens vart hon snappat upp det. Hon är helt enkelt större än jag tror, min älskade Freja! <3

Vi har alltså satt upp en grind in till köket. Och så stänger vi övriga dörrar och vips är både kök, toa och badrum avstängt för små ligister här hemma.

Joakim gillar det sådär:





Men det är helt klart värt det. Jag slipper jaga honom dygnet runt för att rädda honom från att hämta sjukdomar ur kattlådan, eller bränna sig på/i ugnen. Det är bra.

Men det bästa är att jag har fått en fristad i mitt eget hem. Nu har jag absolut ingenting emot att strutta runt i köket o diska o laga massor med mat, eller hänga i badrummet o fixa med tvätten. Det är så skönt!

Diskaren G är oxå glad, för plötsligt är disken borta när han kommer hem på kvällarna. Så brukade det inte va.

Jag vet inte varför jag tycker så illa om nappen. Inte Jockes, men Frejas. Jag blir galen på att hon vill ha den jämt o ständigt. Jag skäms ihjäl när hon ska ha den ute bland andra människor.

Men jag fick ju rådet att släppa nappen fri och låta henne styra över den själv.

I går kväll när hon skulle somna utan napp blev hon väldigt, väldigt ledsen. Hon grät som om hon förlorat sin allra bästa vän, och hon var otröstlig. Och jag tycker inte att det är värt det.

Det måste väl komma en tid då hon är mer redo att säga hej då till sin vän..?!!

Jag gav henne till slut en Jocke-napp och tårarna slutade rinna och hon somnade på tre sekunder.

Så jag tänker köpa nya Freja-nappar idag. Och så ska jag begränsa användandet till mys hemma.

Och så får hon ha den till hon blir 25 om hon vill.

För jag tänker inte mörda hennes bästa vän.


En förtvivlat ledsen Freja.

Vi hittar ingen Freja-napp här hemma, alla är borttappade. Den hon hade i natt tog hon sönder i morse så den går inte att använda mer. Och som alla vet är Freja galet tokig i sin napp. Att vara utan är jobbigt. Riktigt jobbigt.

Det har funkat okej under dagen, trots att vi bara varit hemma p g a spöregn, blixtar o läskiga åsksmällar. Hon har ändå emellanåt brustit ut i hjärtskärande gråt och hon sörjer sin napp på riktigt. Jag har försökt hjälpa henne med motvieringen genom att lova ett Scooby Doo spökhusspel i present när hon varit nappfri i tio dagar. Och det hjälper.

Men så nu ikväll när det var dags för mys i soffan erbjöd jag henne tuggummi för att hon kanske ska kunna komma ner i varv utan napp. Och hon satte igång med att träna på att blåsa bubblor.

Och ungen har ett jäkla tålamod när det är något hon verkligen vill. Det var precis lika när hon ville lära sig blåsa upp ballonger och när hon lärde sig vissla. Så ja, självklart lyckades hon efter en lång stunds övning att blåsa bubblor:


Stolt som sjutton, och framför allt utan napp i munnen!

Jag fattar inte hur ungen får tillbaka mig på ruta ett om och om igen. Nu i natt har han tuttat tre gånger och jag fattar inte vad som hänt förrän jag var tvungen att vakna o gå upp vid fem. Det är ju det att jag vill ju sova o att ge honom tutt är en jäkligt bra lösning i stunden, men jag vet ju att det inte funkar långsiktigt. Han vaknar snart en gång i timmen igen om jag inte ser upp.

Och det känns jobbigt på ett sätt som jag inte känner igen. Jag avskyr mina bröst, jag vill inte ha dem. Jag vill inte vara en vandrande mjölkbar mer. Vill inte. Helvetes jäkla fan.

Joakim sov ju som en stock nätterna igenom efter att jag varit i Gävle, men nu sista dagarna har han inte gjort det. Han har vaknat fram på småtimmarna o fått tutt för att somna om. Och småtimmarna har blivit tidigare o tidigare. Så när han i natt vaknade vid tolv och absolut skulle ha sig en slurk kände jag att jag måste sätta ner foten, ta på mig ett linne och säga nej. Och det har jag gjort, en gång i timmen i natt. Och han har skrikit som besatt. Helt galet jättearg. Jag har haft honom i famnen o försökt trösta, men det är ju inte så lätt. Mjölkbaren är ju där, även om jag försöker hävda att den är stängd. Men jag var tuff, tuff som fan och härdade ut med allt hans skrik och pussade i pannan tills han lugnade sig o somnade om, varenda gång.

Och jag har sagt Nej, inte tutt, på natten ska vi sova! tretusen gånger. Minst. Snart kanske jag tror på det själv!


När han vaknade halvåtta och var aparg tyckte jag det var okej att gå upp o ta tutt på soffan och bestämma att dagen börjat. Men han somnade om och ligger nu på soffan och är så fantastiskt söt att jag vill äta upp honom.

Hans hand protesterade lite mot blixten, och därför vågade jag inte ta fler, bättre bilder..

Alltså, jag har en mini-tonåring här hemma. Bara alldeles nyss när jag o Joakim åt lunch vägrade hon ens komma ut ur sitt rum, som hon stängt in sig i för att jag var dum, dum, dummast i hela världen! Jag minns inte ens varför jag var dum. Men jag är dum för allt just nu, och allt som inte är mitt fel är G´s fel.

Och när jag inte gör något dumt, lyckas hon ändå hitta en anledning att hata mig. Ja, hon säger så - jag hatar dig mamma! Första gångerna gjorde det lite ont, men sen fick jag kläm på att hon är mitt i nån frigörelsefas, och sånt är ju jobbigt. Så jag står ut med att vara dum o hatad, jag blundar för det mesta utom när hon slåss och är dum mot andra. Jag härdar ut och finns här med mina varma kramar när hon behöver dem.

Och så häpnar jag över vilken tur jag har att mina barn tajmar varandra så bra.

Att de båda liksom har som mest egen vilja, samtidigt.

Det är en utmaning att vara mamma! <3


När jag stoppar om Freja på kvällen o pussar god natt brukar vi alltid säga "du är bäst" till varandra - fram o tillbaka några gånger, och Freja avslutar alltid med "du är bäst för mig o jag är bäst för dig". Så mysigt!

Men så säger vi inte nu. För jag lägger ju täcket fel, pussas på fel ställen, låter fel och luktar illa. Minst.

Gosh, vad lugnt o skönt vi ändå haft det tills nu. Joakim har på fullt allvar hittat sin egen vilja, och en bestämd känsla av att han kan själv. Vi får inte längre lyfta upp honom i bilstolen, han kan klättra upp själv. Och igår när vi skulle ner till centrum en sväng så skulle han dessutom absolut inte sitta i sin stol - han är ju stor kille o kan åka Frejas stol:



Och när vi åt middag igår så skulle jag hälla upp dricka åt honom, men attans så fel jag tänkte. För han ska så klart hälla ur stora kannan alldeles själv. Och att vi försökte göra det hela lite lättare genom att ta fram en lite mindre plastkanna för honom att hälla ur gjorde honom bara än mer arg.

Han kan oxå ta på sig skor själv, men inte sina egna, utan Frejas, och tycker såklart att han absolut kan gå ut i dem.

Och han kan vattna blommorna med stora kannan oxå, tror han. Så nu vattnas det bara blommor här hemma när barnen sover.

Han kan duscha själv och behöver ingen hjälp alls.

Tidigare har han varit väldigt bestämd med att han kan gå i trappen själv, men det har han plötsligt glömt helt hur man gör och ska absolut bara bli buren igen.

Livet med barn är bra härligt! <3

När jag frågar Joakim om han är trött så fejkgäspar han, och sen skakar han på huvudet. Så söt!

I lördags sov jag borta. Joakim protesterade lite på kvällen, vaknade vid tolv och protesterade mycket och letade efter sin mamma. Men sen sov han, och sov och sov. Ända till åtta på morgonen.

Så när jag kom hem söndagkväll o Freja frågade om jag kunde sova inne hos henne, svarade jag lätt ja. Och Joakim protesterade bara lite och mest bara sov, sov och sov.

I går ammade jag Joakim till sömns vid 19.30 och han sov till 06.00 i morse, i ett enda stort härligt svep! Jag sov på soffan, för jag är rädd att min närvaro i det sovande sovrummet skulle ställa till det.

Men det här är så fantastiskt bra att jag knappt vågar tro på det.

G sa i morse "jag skulle inte våga tro på det här om det inte var för att jag sitter här strax efter sex på morgonen och faktiskt för ett vettigt samtal med min fru". Det har väl inte hänt på så länge kanske, att jag varit vettig så tidigt. Eller ens vaken. Jag brukar vara ett morrande halvsovande tröttmonster. De bra dagarna.

Så, bara för att klargöra för ödet och sovgudarna, jag ropar inte hej. Verkligen inte. Jag inser verkligen att ån är bred och att vi behöver kämpa ett tag till, men jag kanske funderar på det där hejet liiite i smyg, bara.


Igår: JockeKax stajlar på rutschkanan.